Idag skulle inte heller vara dagen då han ville gå på dagis. Hela morgonen sa han -Inte gå dagis, inte gå dagis...
Vägrade klä på sig för att gå till dagis. Till slut fick han klä på sig själv och det blev en randig t-shirt och hans nya favoritbyxor. Hans pyamasbyxor med traktor på. För att inte skapa fler jobbiga situationer fick han ha de på sig och då gick det lättare.
Väl på dagis var det en klängig, stilla, fundersam kille som kramade mammas ben. Fröken fick lyfta upp honom och busa iväg men det hjäpte inte. Det blev ett hjärtskärande skrik och gråt. Jag fick bara vända och gå så fort jag kunde. Stod inte ut. Jag vet ju att det går över fort men varför skall han behöva känna så??? Vad kan ändras för att få tillbaka den glada lilla dagiskille jag haft i över ett år?
Blir så påverkad av det själv och har svårt att koncentrera mig ett tag. Tur att mitt möte är först i eftermiddag så jag hinner rensa huvudet. Trist att det går ut över skolarbetet bara. Det är allvarliga saker jag läser och då behöver jag huvudet med mig. En dusch kanske rensar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar