Stackars frågande farbror doktor

Var en tur till vårdcentralen med mina händer men fick inte mycket hjälp. Han tyckte det var illa och gjorde några tester som inte visade något. Han blev lite förbryllad och sa rakt och ärligt att han inte visste vad det kunde vara eller vad han skulle göra.

Skrev ut kortisonkräm som jag skall smörja med och ta en allergitablett. Sen satte han upp en telefontid till fredag för han vill följa upp hur det går.

Det är inte bara det att händerna gör ont som är jobbigt utan att man verkligen inte kan göra NÅGOT. Det ser ut som sju svåra år här hemma och inte kan jag göra något åt det. Lilleman gnäller och det är jobbigt att ta han. Stora killen vill hålla handen när vi är ute och går men det får han inte. Så mycket som bara går av sig själv och som man tar för givet.

Det jobbigaste är nog att inte kunna göra nåt. Kan inte låta bli att bli lite trött och nere. Som tur är har jag en härlig familj som peppar mig och hjälper så mycket. Utan de hade jag inte fixat det så bra.

Grannen kom förbi förut när vi stod ute och pratade och frågade om jag skulle med en tur i spåret. Yes, klart det. Kan ju inte säga nej när jag blir erbjuden sällskap. Det var SÅ skönt och vi var så duktiga. Nu åker hon bort några dar så då blir det upp till mig att fortsätta på egen hand. Nu har träningen startat och inte var det tråkigt eller svårt heller. Slut på att dra på det till det blir för sent.